Publiserades
2010/04/27 i
Spel.
Tyvärr ser det ofta ut såhär då jag och Sabina spelar tillsammans.
Jag har gått och blivit en riktigt achievement whore. Detta innebär att man spelar spel endast eller åtminstone till en stor del för att låsa upp Gamerscore. En achievement kan vara allt ifrån klara ut spelet på svåraste till mer frustrerande som att döda 100 000 gubbar… Och till vilken nytta? Man kan inte konvertera sin Gamerscore till presentkort på Xbox Live, få en massa exklusiva förhandsvisningar av kommande spel eller liknande. Inte heller är det särskilt mycket credd bland mina vänner för typ ALLA jag känner ligger ett sådär tiotusen tal poäng över mig… Faktiskt så ger det INGENTING men ändå sitter jag varje kväll och försöker låsa upp mer saker. Jag spelar om spel jag avskyr och blir totalt frustrerad då en achievement känns omöjlig att låsa upp.
Call of Duty 2 är ett sådant exempel. Klarar man ut spelet på svåraste låser man upp ungefär 95 procent av alla achievementsen i spelet. Detta är lättare sagt än gjort och jag har varit nära att slå sönder min handkontroll ett flertal gånger på grund utav hur OMÄNSKLIGT svårt och fullkomligt OMÖJLIGT spelet känns. Frustrationen blir om möjligt ännu högre då man kommer på sig själv inte ens njuta av spelet utan gör det ENDAST för poängens skull… Fatta hur mycket nytta jag skulle få gjord om vi hade real life achievements! Skaffa jobb, plopp 100 Gamerscore. Skaffa bostad, plopp 200 Gamerscore… Ytterligare 200 om det är i Stockholm… Plopp.
Men, men! Ibland är det faktiskt roligt med achievements måste jag ändå meddela. Om man inte utövar det till en sån pass överdrift som jag allt för ofta gör så är det ett grymt tillägg till själva spelandet. När man välförtjänt kammar hem någon omöjlig achievement som ingen av ens vänner har plockat ännu kan kan höja huvudet högt. Ahh! Vilken känsla!
Att sätta in Achievements i Xbox-spel var ett jättesmart drag av Microsoft eftersom det finns folk *host* som köper spel endast för att låsa upp mer gamerscore (bara ibland…). Nu har även playstation sen något år tillbaka gjort samma sak med trophies och nu kan man även låsa upp achievements i iPhone… Tacka vet jag Wii. Där finns det inga achievement eller trophies (så vitt jag vet) utan här kan man köra godan ro i egen takt. Nintendo är som en fantastisk vän som aldrig dömer en. Spela du i din egen takt, jag finns här för dig – Tack Nintendo, du är bäst!
Ps. Jag vet inte riktigt vad min poäng med detta inlägg var…
Publiserades
2010/04/26 i
Film.
Jag känner mig alltid lite snuvad på konfekten då filmer som blivit överhypad och vunnit miljontals priser, bland annat Oscars för bästa ljud, klipp, regi och FILM inte är mer än medelmåttig. It’s like Sagan om Ringen all over again, att jag aldrig lär mig. Ljudet däremot, måste jag hålla med om var badass och totalt förtjänt!
Men det är regin och handlingen som helt enkelt inte ger mig något. Premissen är rätt klar, men jag tycker andra liknande filmer som Jarhead förmedlar det mycket bättre. Dramaturgin är standard, det fungerar men det är ingenting som man inte sett tusen gånger tidigare. Sen har jag svårt att bry mig om karaktärerna i filmen, SPECIELT relationen mellan den sköre soldaten Owen och fältpsykologen John. Owen mår dåligt, döden är påtaglig ute på fältet och varje dag kan vara den sista. John vill verkligen nå Owen men lyckas inte för han har ett skrivbordsjobb och aldrig varit ute i stridens hetta… Jag undrar om inte författaren Mark Boal fick hjälp av Dr.Phil då han skrev manuset.
Och detta är inte det enda i storyn som är jättekonstigt. Flera tillfällen i filmen blir man helt ställd av allt slarv som påtagligt förstör filmens helhet. Ofta så bryter karaktärerna och går mot sig själv till en sån pass grad att det inte längre känns trovärdigt. Detta är helt obegripligt då jag ändå tror att skaparna bakom filmen på något sätt vill försöka skildra någon form av realism. Detta gör mig ännu mer pissed då jag vet att den kammade hem flest priser på årets Oscarsgalan. Vafan liksom?
Sigourney Weaver sa nånstans att anledningen till varför inte Avatar vann Oscar för bästa film är för att Cameron inte är en kvinna. Avatar var enligt mig rätt kass och jag HOPPAS den inte hade vunnit ändå utifall att Hurt Locker inte varit nominerad. Men det tåls ju att tänka på, för överskattad och totalt ovärd sina Oscar känner jag att Hurt Locker är. Kan de ha varit så ändå att det hade lite att göra med att en kvinna stod bakom regin?
Jag hoppas att det inte är så. Jag hoppas The Hurt Locker har något speciellt som jag bara inte ser.
Publiserades
2010/04/24 i
Spel.
Det här är inte en recension. Bara en kärleksförklaring!
Jag vet inte riktigt varför, men första gången jag satte mig ned med Fallout 3 vart jag besviken. Jag tyckte storyn kändes ointressant och grafikmotorn stel och konstig. Jag satt visserligen på min gammla PC-Laptop men det har inte hindrat mig förut från att se ett stort spel bakom ett dåligt grafikkort. Nåja, så var det i alla fall, jag gav upp rätt snabbt men sen fick jag för mig att ge spelet en ny chans. När jag såg The Road kom suget för post-apocalyps tillbaka på riktigt. Jag stod inte ut längre, så jag köpte spelet till Xbox 360 och nu är jag helt frälst. Fallout 3 är helt klart en värdig uppföljare till Fallout 2 och definitivt ett av de bästa spelen jag kört till Xboxen… Faktum är att det är ett av de bästa spelen jag nånsin spelat. Jag älskar det här spelet!
Det visade sig att storyn visst fungerar! Sen är alla karaktärer som man stöter på välskrivna och intressanta. Jag kan inte sluta ställa frågor till dem eftersom deras historier är så häftiga och jag får aldrig nog av att lyssna på dem. Det bara lägger på ännu mer till spelets atmosfär och det är trollbindande, för att välja nått ord. Grafikmotorn känns inte heller särskilt stel även fast den är fylld av massor utav buggar. VATS som är spelets tur-baserade stridssystem är så jävla häftigt och spelar upp en cool cutscene varje gång du attackerar någon. Dessa cutscenes där folks armar och ben flyger av då man dödar dem är anledningen till varför min karaktär är ond. Jag är helt beroende av att skjuta ihjäl nästan allt jag stöter på eftersom det ser så häftigt ut… Nåväl, kanske inte allt, men en hel del.
Det finns så mycket man kan göra och det känns som jag bara nuddat en del av helheten även fast jag nött runt 20 timmar redan. När jag maxat ut allt som är möjligt tänker jag köpa expansionerna och klara ut dem med. Just nu vandrar jag bara runt bland alla ruiner och njuter av att döda raiders och mutanter.
Bättre sent än aldrig verkligen!