Du har väl säkert inte missat all kritik om antennproblemet iPhone 4 har fått. Håller man på ett speciellt sätt ska täckningen försvinna och det går inte att ringa.

Samtidigt som detta är ett problem för iPhone (självklart) är Apple definitivt inte ensamma. Detta är ett stort problem bland många smartphones och nu har Apple själva testat ett antal telefoner och lagt upp resultatet. Media har en tendens att blåsa upp vissa saker, kanske ni märkt?

Jag älskar hur förbannade folk verkar vara på att iPhone har blivit så sjukt populär. Endera är folk avundsjuka eller tvungna att bevisa något för sig själva. Självklart är det ascoolt att inte blivit påverkad av hypen. Problemet är att de flesta haters  jag stött på oftast inte tar upp speciellt bra argument till varför mobilen är dålig. Nu verkar det onekligen som om antennproblemet inte heller är särskilt starkt argument för att inte köpa en iPhone. Men det är ju Mac Vs. PC all over again. Mitt favoritargument varför iPhone är värdelös är för den inte stödjer Flash. Get over it.

Själv älskar jag telefonen och den blir bättre för varje dag som går. Den krånglar aldrig, är smidig att använda och har ett enormt utbud av applikationer. Sluta hetsa och använd den telefon som fungerar bäst för dig.

Just ja, visste ni att iPhone 3GS hade samma problem som iPhone 4? Inte? Undra varför.

Muse headline-ade (stavas?) Glastonbury festivalen 2010 och det är med lite bitterhet jag sitter här hemma i min lägenhet och kollar på den kollosalt vackra spelningen från Lördagen den 26:e Juni på youtube istället för att ha upplevt den på riktigt.

Muse har ett flertal tillfällen vunnit pris för bästa liveband och man förstår helt klart varför då man kollar på spelningen. Ljusshowen är magisk, ljudet näst intill perfekt och få röster håller så hög standard som Matthew Bellamys.

Bästa ifrån konserten är då The Edge ifrån U2 kliver upp på scen och tillsammans spelar de “Where the Streets Have No Name”, U2′s bästa låt tveklöst. Magiskt… Måste det ha varit… För de som var där… Suck

Detta är Muse storhetstid och jag tror inte de kommer bli så mycket bättre än så här. Därför är det bittert att man missar den bästa kvällen i deras karriär. Därför är det bittert att de ställde in i Stockholm nu i somras.

Marion Cotillard tolkar en av tidernas mest kända scener. Har du sett filmen?

Jag är ett stort Hitchcock-fan och många av hans filmer ligger högt upp på min lista av favoritfilmer. Vanity Fair har lagt upp en hel drös balla bilder där de placerat skådespelare som Jodie Foster, Seth Rogen och Robert Downey Jr i kända scener ifrån hans filmer. Sjuuukt snyggt!

Åh, jag blir alldeles glad i själen av att se sånt här. Bilderna är en påminnelse (inte för att jag någonsin glömt) att Hitchcock fortfarande är en av de allra bästa! Inget dåligt val av skådespelare heller. De flesta känns som klippt och skuren för rollen och hade troligtvis vid ett tillfälle eller annat varit påtänkt för den om filmerna gjorts idag. Kanske referenser till framtida remakes? Dum idé.

Se nu till att klicka här för att kolla på resten av bilderna. Kan du inte minst 10 av filmerna ser du helt klart för lite Hitchcock! Dessutom finns en liten video hur de gjorde bilderna, den kan ni kolla på här.

Nu har det cirkulerats en del bilder kring Gröna Lyktan-filmen. I överlag har bilderna fått positiv feedback vilket är något jag har svårt att förstå. Här är tre anledningar till varför jag tror The Green Lantern inte kommer bli särskilt bra.

Ryan Reynolds som Gröna Lyktan. Det handlar väl inte så mycket om att han är fel-castad som att Ryan i sig själv bara är fel. Han är en sån där skådespelare som aldrig passar in någonstans. Det är ytligt, jag vet, men han har en sån otroligt konstig och jävligt obekväm utstrålning som gör att han alltid sticker ut på ett dåligt sätt. Jag har hittills inte sett honom passa i en enda roll han haft och bilden ovan säger mig att Gröna Lyktan inte kommer vara ett undantag.

Dräkten. Dräkten är skitful. Direkt får jag “Bad idéa”-vibbar i samma utsträckning som då vi första gången såg bilder på Halle Barry i Catwomandräkten… Och den filmen vart ju en riktig hit, eller hur? Ehm.

Den ser extremt photoshoppad ut. Dåligt Photoshoppad. Det är som om något fan tagit en bild på Ryan och målat dit grön färg. Är det så här han kommer se ut i filmen? Att hela dräkten dessutom kommer vara dataanimerad bådar ont för produktionen. Exakt hur de ska gå tillväga för att animera den är inte sagt ännu men om det kommer se ut något i stil med det vi ser ovan kan vi förvänta oss en riktigt ful film. Nåväl, den är ju långt ifrån klar. Premiär är det inte förens 2011 så mycket lär ändras. Dräkten kommer se skitsnygg ut och jag kommer ha helt fel. Nej just det! Den ska ju bäras av Ryan Reynolds, så troligtvis får jag helt rätt. Har jag nämt att jag inte gillar Ryan Reynolds?

Gröna Lyktan är totalt ointressant. Minns ni 2002 då Spider-Man fick premiär och blev världens dundersuccé? Minns ni sen hur fullproppat det vart på vita duken med de allra största och mest intressanta superhjältefilmerna? Det finns en anledning till varför Gröna Lyktan inte var med bland de filmerna.

1996 såg jag Arkiv X avsnittet D.P.O. för första gången. Det avsnittet gjorde ett stort intryck på mig av många anledningar. Det var här jag upptäckte skådespelarna Giovanni Ribisi och Jack Black. Det var i detta avsnitt jag för första gången kände sympati för “skurken”. Karaktären var tillräckligt välskriven för att jag som 12åring kunde se bakom det fula yttre. Men det som gjorde störst intryck var musiken som spelades i avsnittet. Detta var innan Spotify och andra *host harkel* tjänster att få hem musik var påtänkt och jag hade absolut ingen som helst aning om hur jag skulle få reda på vad bandet hette. Detta var innan jag fattade hur man gjorde en vettig sökning på AltaVista eller Yahoo eller whatever sökmotor som var inne vid det tillfället. Tv-guiden hade en frågedel där man kunde ställa frågor om tv-serier och liknande. Dit skrev jag flera gånger… Men jag fick aldrig något svar…

14 år senare sitter jag i en säng tillsammans med Sabina och diskuterar Arkiv X. Nu fanns det inga ursäkter, jag grävde fram soundtrack-listan för det avsnittet och några spotifysök senare hittade jag alla låtar. Jag vart otroligt imponerad utav mig själv för jag kom ihåg alla detaljer i låtarna. Det vara bara att fortsätta där jag slutade för 14 år sedan, ett kärt återseende måste jag säga! Tyvärr är det egentligen bara en av dem som fortfarande är bra idag. Och den låten är Ring the Bells med James.

James är ett band som under 80talet vart väldigt jämfört med The Smiths for better or worse. James låter mer eller mindre likadant som The Smiths och de har liknande namn så de får lite skylla sig själv. Det som förvånar mig är hur mycket BÄTTRE James är. Varför har jag inte hört dem tidigare för? Jag har ingen aning, men helt outstanding är musiken i alla fall. Jag har officiellt gått in i min allra första James period.

Youtubelänken är låten ifrån Arkiv X-avsnittet. Älskar ylandet i slutet, helt fantastiskt.

Peppen växer ännu mer i vetskap om att det en gång i tiden var tänkt att gänget bakom District 9 skulle göra filmen. Om de fortfarande är kvar i projektet verkar oklart, men jag hoppas Peter Jackson och Neill Blomkamp får göra Halofilmen vi alla så länge väntat på. De levererade med District 9 och jag tror de kan leverera igen!

Här är i alla fall trailern till Halo Reach.

Här är den häftiga filmen för Halo 3: ODST som släpptes i somras.

Sist men inte minst. Neill Blomkamps egna Halofilm han gjorde för några år sedan. Jag tror syftet bakom den var att sporra produktionsbolagen till att godkänna Halo-projektet, visa vad som var möjligt och på vilket sätt han skulle göra filmen. Det påminner otroligt mycket om James Camerons Aliens. Helt fantastiskt med andra ord!

Tyvärr ser det ofta ut såhär då jag och Sabina spelar tillsammans.

Jag har gått och blivit en riktigt achievement whore. Detta innebär att man spelar spel endast eller åtminstone till en stor del för att låsa upp Gamerscore. En achievement kan vara allt ifrån klara ut spelet på svåraste till mer frustrerande som att döda 100 000 gubbar… Och till vilken nytta? Man kan inte konvertera sin Gamerscore till presentkort på Xbox Live, få en massa exklusiva förhandsvisningar av kommande spel eller liknande. Inte heller är det särskilt mycket credd bland mina vänner för typ ALLA jag känner ligger ett sådär tiotusen tal poäng över mig… Faktiskt så ger det INGENTING men ändå sitter jag varje kväll och försöker låsa upp mer saker. Jag spelar om spel jag avskyr och blir totalt frustrerad då en achievement känns omöjlig att låsa upp.

Call of Duty 2 är ett sådant exempel. Klarar man ut spelet på svåraste låser man upp ungefär 95 procent av alla achievementsen i spelet. Detta är lättare sagt än gjort och jag har varit nära att slå sönder min handkontroll ett flertal gånger på grund utav hur OMÄNSKLIGT svårt och fullkomligt OMÖJLIGT spelet känns. Frustrationen blir om möjligt ännu högre då man kommer på sig själv inte ens njuta av spelet utan gör det ENDAST för poängens skull… Fatta hur mycket nytta jag skulle få gjord om vi hade real life achievements! Skaffa jobb, plopp 100 Gamerscore. Skaffa bostad, plopp 200 Gamerscore… Ytterligare 200 om det är i Stockholm… Plopp.

Men, men! Ibland är det faktiskt roligt med achievements måste jag ändå meddela. Om man inte utövar det till en sån pass överdrift som jag allt för ofta gör så är det ett grymt tillägg till själva spelandet. När man välförtjänt kammar hem någon omöjlig achievement som ingen av ens vänner har plockat ännu kan kan höja huvudet högt. Ahh! Vilken känsla!

Att sätta in Achievements i Xbox-spel var ett jättesmart drag av Microsoft eftersom det finns folk *host* som köper spel endast för att låsa upp mer gamerscore (bara ibland…). Nu har även playstation sen något år tillbaka gjort samma sak med trophies och nu kan man även låsa upp achievements i iPhone… Tacka vet jag Wii. Där finns det inga achievement eller trophies (så vitt jag vet) utan här kan man köra godan ro i egen takt. Nintendo är som en fantastisk vän som aldrig dömer en. Spela du i din egen takt, jag finns här för dig – Tack Nintendo, du är bäst!

Ps. Jag vet inte riktigt vad min poäng med detta inlägg var…

Jag känner mig alltid lite snuvad på konfekten då filmer som blivit överhypad och vunnit miljontals priser, bland annat Oscars för bästa ljud, klipp, regi och FILM inte är mer än medelmåttig. It’s like Sagan om Ringen all over again, att jag aldrig lär mig. Ljudet däremot, måste jag hålla med om var badass och totalt förtjänt!

Men det är regin och handlingen som helt enkelt inte ger mig något. Premissen är rätt klar, men jag tycker andra liknande filmer som Jarhead förmedlar det mycket bättre. Dramaturgin är standard, det fungerar men det är ingenting som man inte sett tusen gånger tidigare. Sen har jag svårt att bry mig om karaktärerna i filmen, SPECIELT relationen mellan den sköre soldaten Owen och fältpsykologen John. Owen mår dåligt, döden är påtaglig ute på fältet och varje dag kan vara den sista. John vill verkligen nå Owen men lyckas inte för han har ett skrivbordsjobb och aldrig varit ute i stridens hetta… Jag undrar om inte författaren Mark Boal fick hjälp av Dr.Phil då han skrev manuset.

Och detta är inte det enda i storyn som är jättekonstigt. Flera tillfällen i filmen blir man helt ställd av allt slarv som påtagligt förstör filmens helhet. Ofta så bryter karaktärerna och går mot sig själv till en sån pass grad att det inte längre känns trovärdigt. Detta är helt obegripligt då jag ändå tror att skaparna bakom filmen på något sätt vill försöka skildra någon form av realism. Detta gör mig ännu mer pissed då jag vet att den kammade hem flest priser på årets Oscarsgalan. Vafan liksom?

Sigourney Weaver sa nånstans att anledningen till varför inte Avatar vann Oscar för bästa film är för att Cameron inte är en kvinna. Avatar var enligt mig rätt kass och jag HOPPAS den inte hade vunnit ändå utifall att Hurt Locker inte varit nominerad. Men det tåls ju att tänka på, för överskattad och totalt ovärd sina Oscar känner jag att Hurt Locker är. Kan de ha varit så ändå att det hade lite att göra med att en kvinna stod bakom regin?

Jag hoppas att det inte är så. Jag hoppas The Hurt Locker har något speciellt som jag bara inte ser.

Det här är inte en recension. Bara en kärleksförklaring!

Jag vet inte riktigt varför, men första gången jag satte mig ned med Fallout 3 vart jag besviken. Jag tyckte storyn kändes ointressant och grafikmotorn stel och konstig. Jag satt visserligen på min gammla PC-Laptop men det har inte hindrat mig förut från att se ett stort spel bakom ett dåligt grafikkort. Nåja, så var det i alla fall, jag gav upp rätt snabbt men sen fick jag för mig att ge spelet en ny chans. När jag såg The Road kom suget för post-apocalyps tillbaka på riktigt. Jag stod inte ut längre, så jag köpte spelet till Xbox 360 och nu är jag helt frälst. Fallout 3 är helt klart en värdig uppföljare till Fallout 2 och definitivt ett av de bästa spelen jag kört till Xboxen… Faktum är att det är ett av de bästa spelen jag nånsin spelat. Jag älskar det här spelet!

Det visade sig att storyn visst fungerar! Sen är alla karaktärer som man stöter på välskrivna och intressanta. Jag kan inte sluta ställa frågor till dem eftersom deras historier är så häftiga och jag får aldrig nog av att lyssna på dem. Det bara lägger på ännu mer till spelets atmosfär och det är trollbindande, för att välja nått ord. Grafikmotorn känns inte heller särskilt stel även fast den är fylld av massor utav buggar. VATS som är spelets tur-baserade stridssystem är så jävla häftigt och spelar upp en cool cutscene varje gång du attackerar någon. Dessa cutscenes där folks armar och ben flyger av då man dödar dem är anledningen till varför min karaktär är ond. Jag är helt beroende av att skjuta ihjäl nästan allt jag stöter på eftersom det ser så häftigt ut… Nåväl, kanske inte allt, men en hel del.

Det finns så mycket man kan göra och det känns som jag bara nuddat en del av helheten även fast jag nött runt 20 timmar redan. När jag maxat ut allt som är möjligt tänker jag köpa expansionerna och klara ut dem med. Just nu vandrar jag bara runt bland alla ruiner och njuter av att döda raiders och mutanter.

Bättre sent än aldrig verkligen!

The Angry Videogame Nerd eller James Rolfe som han egentligen heter, har släppt ett par videos på sin hemsida där han redovisar gamla hemvideoformat. Jag som pluggar tv-produktion nu och arbetat mycket med beta-band formatet tycker sånt här är jätteintressant och roligt. Hade jag mer tid på händerna och pengar skulle jag troligtvis också börja samla på gamla format. Väldigt skoj att se hur Laserdisc spelarna fungerade i praktiken. Formatet fick aldrig något direkt genombrott och fanns knappt tillgängligt i Sverige eller Europa och innan vi visste ordet av hade DVD tagit över istället… Anyway, klicka på länkarna här under för att kolla in hans videos.

Blu-ray och DVD
Laserdisc
Betaband
CED spelare
Samma film, flera format – En sammanfattning