Archive for the 'Musik' Category

Det hade helt klart varit häftigt att besöka Glastonbury 2010…

Muse headline-ade (stavas?) Glastonbury festivalen 2010 och det är med lite bitterhet jag sitter här hemma i min lägenhet och kollar på den kollosalt vackra spelningen från Lördagen den 26:e Juni på youtube istället för att ha upplevt den på riktigt.

Muse har ett flertal tillfällen vunnit pris för bästa liveband och man förstår helt klart varför då man kollar på spelningen. Ljusshowen är magisk, ljudet näst intill perfekt och få röster håller så hög standard som Matthew Bellamys.

Bästa ifrån konserten är då The Edge ifrån U2 kliver upp på scen och tillsammans spelar de “Where the Streets Have No Name”, U2′s bästa låt tveklöst. Magiskt… Måste det ha varit… För de som var där… Suck

Detta är Muse storhetstid och jag tror inte de kommer bli så mycket bättre än så här. Därför är det bittert att man missar den bästa kvällen i deras karriär. Därför är det bittert att de ställde in i Stockholm nu i somras.

Dagens upptäckt!

1996 såg jag Arkiv X avsnittet D.P.O. för första gången. Det avsnittet gjorde ett stort intryck på mig av många anledningar. Det var här jag upptäckte skådespelarna Giovanni Ribisi och Jack Black. Det var i detta avsnitt jag för första gången kände sympati för “skurken”. Karaktären var tillräckligt välskriven för att jag som 12åring kunde se bakom det fula yttre. Men det som gjorde störst intryck var musiken som spelades i avsnittet. Detta var innan Spotify och andra *host harkel* tjänster att få hem musik var påtänkt och jag hade absolut ingen som helst aning om hur jag skulle få reda på vad bandet hette. Detta var innan jag fattade hur man gjorde en vettig sökning på AltaVista eller Yahoo eller whatever sökmotor som var inne vid det tillfället. Tv-guiden hade en frågedel där man kunde ställa frågor om tv-serier och liknande. Dit skrev jag flera gånger… Men jag fick aldrig något svar…

14 år senare sitter jag i en säng tillsammans med Sabina och diskuterar Arkiv X. Nu fanns det inga ursäkter, jag grävde fram soundtrack-listan för det avsnittet och några spotifysök senare hittade jag alla låtar. Jag vart otroligt imponerad utav mig själv för jag kom ihåg alla detaljer i låtarna. Det vara bara att fortsätta där jag slutade för 14 år sedan, ett kärt återseende måste jag säga! Tyvärr är det egentligen bara en av dem som fortfarande är bra idag. Och den låten är Ring the Bells med James.

James är ett band som under 80talet vart väldigt jämfört med The Smiths for better or worse. James låter mer eller mindre likadant som The Smiths och de har liknande namn så de får lite skylla sig själv. Det som förvånar mig är hur mycket BÄTTRE James är. Varför har jag inte hört dem tidigare för? Jag har ingen aning, men helt outstanding är musiken i alla fall. Jag har officiellt gått in i min allra första James period.

Youtubelänken är låten ifrån Arkiv X-avsnittet. Älskar ylandet i slutet, helt fantastiskt.

Det bästa och sämsta från 2009!

Här kommer en liten recap över det jag tyckte var bäst och sämst 2009… Men mest det som var bäst. Dumt att dra ut på saker för länge så här är listan!

BÄSTA FILM
Watchmen

2009 visade sig bli ett riktigt bra filmår. Även fast de flesta titlar från min lista över de filmer jag hade mest hajp över inte höll, kom det en hel del överraskningar. Jag såg “Watchmen” på en tidig förhandsvisning i slutet av Februari och jag blev så positivt överraskad. Överraskad att den sjukt snygga trailern för en gång skull var SÄMRE än själva filmen. Att slowmotioneffekterna jag befarat skulle förstöra filmen, på samma sätt som i “300″, fungerade jättebra och inte alls var störiga. Att soundtracket kicked fucking ass och valet av artister som Bob Dylan var enormt otippad men extremt uppfriskande. Att castingen var fantastisk och att Jeffrey Dean Morgan, som annars alltid varit en sån enorm heartbreaker, fick visa upp en annan sida av sin talang.

Förutom “District 9″ och “Benjamin Button” var “Watchmen” överlägset bäst. En helt fantastiskt genomförd adaption på en av de bästa serietidningsböcker jag läst. Även fast “Watchmen” är en typisk hollywoodproduktion i många anseenden kändes den aldrig som den anpassade sig till sin publik. Den var rå, ocensurerad och otroligt dyster. Vågat och oväntat… I love it! Det var troligtvis därför den inte gick så bra på bio. De som gick och såg den var (förutom Watchmenfansen) först och främst fans till superhjältefilmer och där sticker “Watchmen” ut som en öm tumme. Folk väntade sig en skön popcornrulle men fick en 3 timmar samhällskritisk film med referenser till Amerikansk historia som inte alltid var så lättrelaterat. Och ja… 3 timmar kanske är lite i det överdrivna laget, men det skulle isåfall vara det ENDA jag kan klaga på.

För mig är den i alla fall en vinnare och helt klart den bästa superhjältefilm jag någonsin sett.

BÄSTA SKÅDESPELARE
Christoph Waltz som Hans Landa

Helt oväntat blev jag positivt överraskad på “Inglourious Basterds”. Jag är en av de få som inte tycker den tillhör årets bästa film, tvärtom tycker jag den är rätt medioker, men det är ett steg i helt rätt riktning om man jämför med den katastrofala “Death Proof” (som också alla älskar, av någon konstig anledning). Däremot har jag sett om den här filmen säkert 4 gånger, helt och hållet tack vare Christoph Waltz enorma prestation. Här är casting, regi, skådespel och manus i ren perfektion. Tyvärr håller det inte hela vägen och filmen blir tråkig i varje bildruta (nästan) som Christoph Waltz inte är med i. Men det är okej, för i varje bildruta där han ÄR med, skrattar jag så jag sätter i halsen. En kompis till mig sa att Hans Landa är årtiondets skurk. Även fast det är för tidigt att säga det ännu vågar jag NÄSTAN hålla med om det.

BÄSTA SKIVA
Röd av Kent

Det här är skivan som gjorde mig till ett stort fan av Kent. Jag har aldrig tyckt illa om dem, men jag har inte heller varit överförtjust över deras tidigare sound. Detta ändrades vid “Tillbaka Till Samtiden” då de började exprimentera med syntar. Men till skillnad från föregående är “Röd” en mer väloljad produkt och man har gått steget längre och nu låter hela skivan som ett genuint syntalbum som håller klass med Depeche Mode och andra liknande jättar. Allt ifrån text till ljud är perfekt utfört och har man en fet stereoanläggning är “Röd” den skiva man ska ha som exempel när man vill imponera på släkt och vänner. Eller den här låten:

BÄSTA LÅT
Uprising av Muse

Även fast Kents “Röd” har fler toppar, fler mer välskrivna texter och bättre sound så är det ingen av dem som sticker ut lika mycket som “Uprising”. Från början till slut är det ett absolut beroendeframkallande beat tillsammans med en skön sci-fi syntslinga som man nynnar med i ett näst intill tvångsmässigt beteende. En annan sak som slagit mig är att ALLA verkar kunna den här låten. Det blir alltid ett ömsesidigt jubel då den slår igång på fester och även de som inte brukar dansa tar sig friheten att skaka loss och sjunga med till Matthew Bellamys refräng. Sen har den legat på topplistan i P3′s Tracks sedan sin release för 19 veckor sedan. Det är inte ett dåligt betyg. Det har funnits andra bra låtar det här året som varit värdiga kandidater, men när “Uprising” brakade igång på Hovet i Oktober dog all konkurrens.

BÄSTA SPEL
Batman : Arkham Asylum

Att “Arkham Asylum” är världens bästa Batman-spel säger inte särskilt mycket. Överraskningen att få ett bra superhjältespel (FINALLY!) vart nästan anledning nog att sätta Batman som nummer 1. Men utöver det finns här enormt mycket att njuta av. Det är verkligen jättekul att spela “Arkham Asylum”. Detta betyder inte att spelet på något vis är lätt. Tvärtom är det väldigt utmanande på högsta svårighetsgraden men till skillnad från spel som “Modern Warfare 2″ eller “Uncharted 2″ blir det aldrig FRUSTRERANDE. Du vill spela om igen, även fast du dött säkert 20 gånger på samma ställe. Spelet är väldigt förlåtande och därför vill du besegra det av rätt anledningar istället för att älta i skiten bara för att avsluta något du startat. Allt från kontrollerna till storyn fungerar i perfekt harmoni. Sen att allt levereras av min favorit grafikmotor Unreal Engine gör ju inte saken sämre direkt. Scenografin är ögongodis där varje frame är fylld av detaljrikedom endast “Uncharted 2″ lyckades toppa i år. Skaparna är väldigt trogna serietidningarna och man har behandlat alla karaktärer med enorm respekt. Jag som blev besviken på “Batman Begins” och “The Dark Knight” är otroligt nöjd över att det äntligen blev rätt. “Arkham Asylum” vill jag ha som film.

STÖRSTA OMG WTF MOMENT
George O’Malley död!

”Oh God, it’s George! It’s George! John Doe is George!”

Som de flesta Greys Anatomy fans hoppade jag i soffan medan tårarna blandades av skrik då jag med fasa insåg att John Doe, som blivigt påkörd och SLÄPAD (Aj vafan liksom) av en buss, var ingen annan än GEORGE FRIGGIN’ O’MALLEY! Det hjälpte inte heller att säsongen var slut och vi var tvungen att vänta en hel sommar för att få reda på om han klarat sig eller inte. De flesta fans hoppades in i det sista… Men nej, T.R. Knight hoppade av Greys Anatomy och hans karaktär dog. Det hela handlade i grund och botten om att T.R. Knight känt att han fått för lite screen time i Säsong 5 och efter mycket velande mellan skaparna och Knight bad han att inte få sitt kontrakt förnyat för en 6:e säsong. Så när George O’Malley skrev in sig i armén för att tjänstgöra i Irak trodde de flesta liksom jag, att det var så han skulle försvinna ifrån serien… Just för hans karaktär inte stått ut något under hela säsongen, att han knappt fått någon screen time gjorde att det oväntade slutet fungerade så väl. Få kunde lista att den lemlästade döende mannen var George O’Malley. Välgenomtänkt, välspelat men förbannat drygt då George var den sista av mina favoritkaraktärer som fortfarande fanns kvar i serien. Scenen då George skriver sitt smeknamn “007″ i Merediths hand, minuter innan han dör, kommer att hemsöka mina drömmar en lång tid framöver…

Andra saker som hänt 2009

  • Gick ned mina sista 7 kilo och nådde min målvikt. Kändes väldigt bra. Från 96 till 66 kilo på 1 år är grymt!
  • Kom in på GTV-Tv Utbildning i Gamleby. Oväntat men jävligt roligt och ångrar inte en sekund att jag började här. Träffat så sjukt mycket nya underbara människor!
  • Köpte en PS3 och HD-Tv för medicinpengar jag tjänat. Tog “äntligen” klivet in i HD-världen!
  • Gjorde slut med Sanna. Jävligt tråkigt och ledsen över hur allt slutade. Känns inte alls kul!
  • Köpte in mig helt i Mac-Familjen i Oktober då jag fick min 13″ MacBook Pro. Kommer aldrig gå tillbaka till PC!
  • Fick ÄNTLIGEN se Muse live. Det var riktigt bra och nya skivan gjorde sig bättre live!
  • Blev tillsammans med Sabina. Känns hur bra som helst. Hade jag tackat nej till utbildningen hade jag aldrig träffat henne!

Topp 5: Bästa jullåtarna just nu.

Så här stor julpepp har jag inte haft på många många år. Jag myser och ler och mår sådära allmänt helt fantastiskt bara. Dessa 5 låtar har helt klart bidraget med säkert 40 procent av den julstämning jag just nu erhåller. Here it is.

5. Christmas Is All Around – Bill Nighy (Billy Mack i Love Actually)

Love Actually är troligtvis den film jag skulle toppa som årets julfilm. Jag har redan sett den 3 gånger i December, senast var för någon dag sedan då den gick på tv. Därför vore det dumt att INTE ha med den här låten på listan. Vad som från början var en låt till Fyra Bröllop och en Begravning har förvandlats till en julklassiker och jag förknippar den mycket mer med julafton än någon halvmedioker kärleksballad.

4. Last Christmas – Manic Street Preachers

Last Christmas på youtube

Manics har haft en väldigt ojämn karriär. Men denna låt är det få som kan klaga på. Det är en cover på Wham!s klassiker Last Christmas men jag får mycket mer julkänsla i kroppen när jag hör den här versionen. Kanske är det James Dean Bradfields anlete som jag förälskat mig i (Stort Manics fan) eller så är det den sköna stämning man får av klippet. Hur som helst blir det inte så mycket bättre än så här då James har en gitarr i knät.

3. Let It Snow – Dean Martin

Nästan all old school musik som handlar om jul ger en gedigen julkänsla. Men Dean Martins Let it snow är den som definerar den klassiska musikscenen enligt mig. Han är bara ett sådant välkänt ansikte och allt han gjort är mer eller mindre älskvärt. Många skulle nog anse att Frank Sinatras version är bättre, men jag föredrar denna.

2. All I Want For Christmas Is You – Mariah Carey

Helt underbart fantastisk jullåt som legat varmt om hjärtat sedan den kom på mitten av 90talet. Mariah är jag inget fan av överhuvudtaget. Jag skulle aldrig betala för att se henne uppträda och jag kommer aldrig köpa något av hennes album. FÖRUTOM den här låten. Detta är en sån där älskvärd låt jag i många år inte velat erkänna jag tycker om. Men faktum är att detta är en av tidernas bästa jullåt.

1. Christmas (Baby Please Come Home) – Darlene Love

Denna låt får mig på sådant gott och gosit julhumör att jag borde spärras in. Det känns som låten är en kamp mellan det gamla och det nya. Motownsoundet är definitivt påtagligt men samtidigt är det inte den första låten man kanske tänker på då man snackar gamla klassiska julhits. För mig är den nummer ett och kommer troligtvis vara det en lång tid framöver.

Det var mina topp 5 bästa och mest älskvärda jullåtar, just nu. Den ser olika ut för varje år. Se nu till att ha en grym jul med mycket god mat med nära och kära.