The Maccabees

Årets Bästa Låtar 2015 (Spotify-spellista inkluderad)

Alltså oj vilket musikår det varit. 2015 överklassade 2014 med hästlängder, åtminstone då det kommer till mängd utav bra musik. Jag har upptäckt en massa nya fantastiska band som San Fermin och Cold War Kids. Återupptäckt band som Pond och the Maccabees, varav det senare släppt årets bästa skiva Marks To Prove It. Min privata 2015-playlist på spotify har dubbelt så många låtar jämfört med fjolåret. Hela 80 unika singlar har alla haft potential att vara årets bästa. Så i år beslöt jag mig efter lite tvekande till att göra ett litet längre inlägg. Det har helt enkelt varit för mycket bra musik för en enkel topp 10.

Får jag inte ge lite utrymme till topp 20 kommer jag inte kunna leva med mig själv… Så vi startar med att lite enkelt rabbla upp topp 20-11. Så här ser det ut:

Continue reading

ftwd-header

Fear The Walking Dead

Jag har kollat igenom hela första säsongen av Fear The Walking Dead och är positivt överraskad. Första avsnittet bet (ja, pun) inte riktigt. Serien kändes krystad med oinspirerande och bleka karaktärer. Första halvan var dessutom ett aptrist familjedrama där Zombie-epedemin kändes låååångt bort.

Men sen tog serien fart och jäklar i mig så bra det blev. Serien tar plats vid starten av The Walking Deads zombieoutbreak och utspelar sig i Los Angeles. Trots att det numera inte finns någon mystik kvar gällande en zombieoutbreak eftersom det skildras så fruktansvärt många gånger, lyckades serien skildra kaoset och förvirringen på ett skickligt sätt. Scenen då Cliff Curtis karaktär med familj hamnar mitt i smeten av ett upplopp på Los Angeles gator och måste söka skydd hos en barberare och hans familj är ett utav det mest intensiva jag sett i en serie i år. Trots, eller kanske tackvare, vetskapen om vad som komma skall blev händelserna i serien mycket mer oroväckande än till exempel i The Walking Dead där de första tre avsnitten bara stampade vatten. Dessutom växte alla protagonister enormt fort efter den där första sega tröskeln i avsnitt 1.

The Walking Deads (originalserien alltså) största svaghet har alltid varit gunsten i själva Zombisarna. Det har oftast bara känts som stönande skummgummi-dockor man med lite finess kan stoppa genom ett enkelt hugg mot huvudet med valfri smörkniv. Alla dödsscener i de tre första säsongerna kändes forcerat eftersom i alla andra fall förutom i just dödscenen var karaktärerna mästare på att sikta och träffa mitt i prick. Inte ett skott verkar gå till spillo. Detta är något serien gett bot på i senare säsonger men i Fear The Walking Dead gör man rätt från början. Zombiesarna känns fullkomligt livsfarliga. De är starka, tål mycket och våra protagonister är dessutom inga experter på varken självförsvar eller att skjuta vilket gör serien till en riktig nagelbitare.

Tyvärr är första säsongen bara på 6 avsnitt och vi måste vänta enda till 2016 och troligtvis hösten innan vi får se mer av Fear the Walking Dead. Har du inte hunnit kollat in serien rekommenderar jag att du kollar in den, speciellt om du gillar The Walking Dead. Serien finns på HBO Nordic.

Operation_Knightfall

Mörkrets Hämnd (2005)

Så var det till slut dags för slutet av förspelstrilogin. Filmen som ska knyta ihop säcken mellan originalfilmerna och de nya. Och ja det ansvaret vilar helt och hållet på mörkrets hämnd eftersom de två tidigare filmer inte slösat en bildruta med att knyta ihop något. Så kommer två timmar av episk rymdsaga vara nog? Nej men givetvis inte.

Filmen reser sig om bara några millimeter från askan jämfört med Klonerna Anfaller dock. Länge har jag tyckt Mörkrets Hämnd, eller Revenge of the Shit som den heter på Engelska, varit den sämsta av förspelstrilogin. Men sedan min senaste genomskådning har den uppfattningen ändrats. Mitt största problem då jag såg filmen för tio år sedan, var hur dåligt man knöt ihop historien med originaltrilogin. Återkopplingen till de gamla filmerna är högst förvirrande och obegripliga oHch jag lät mitt betyg luta sig på den grunden endast. Men som enskild film är den aningens aningen mer underhållande än Klonerna Anfaller. Det är helt enkelt mer fart i den här produktionen, där scenerna avlöser sig tämlingen bättre än föregående film.

Obi-Wan har fått lite upprättelse. Han tenderar fortfarande att bryta karaktär av och till men liksom Obi-Wans skägg fått mer gunst ser vi mer av hans personlighet. Han mår illa då han flyger rymdskepp och tycker laservapen är ociviliserat. Anknytningen till Alec Guinness Obi-Wan i Stjärnoras Krig är tydlig här och det beror nog mycket på att Ewan McGregor är varmare i rollen än tidigare och att George Lucas faktiskt gett mer spelrum för Obi-Wan att vara just Obi-Wan. Helt klart ett av det bästa med Mörkrets Hämnd.

Den andra mannen som gör ett bra jobb ifrån sig är Ian McDiarmid som den onde kejsaren Palpatine. För ja sjutton är han ond alltid, det är inget snack om saken. Han kacklar, fräser och skrattar sådär elakt som i alla Disneyfilmer man växt upp med. Det enda som saknas är ett ondskefullare namn, säg Kejsare Skurk. Även om jag har svårare att se kopplingen mellan denna kejsare och den vi till slut får se i Jedins Återkomst är jag otroligt underhållen av överspelet jag får bevittna. När känsloregistret utav de flesta karaktärerna i förspelstrilogin är så pass platt är det omväxlande att se något annat. Antagligen skulle hans prestation inte fungera i tex en Quentin Tarantino-film men i Mörkets Hämnd blir det en av filmens höjdpunkter.

Men filmen, likt Klonkriget, är väldigt onödig. Hela originaltrilogin ruvar på en kort notis om att Imperiet tillsammans med Darth Vader tog över republiken och dödade alla jedis. I farten blev Anakin förförd av den mörka sidan och omvandlades till Darth Vader. Mer behövdes inte. Förspelstrilogin skälpte såklart mer än den hjälpte och de flesta inbitna Star Wars fans vill inte veta av dem. Men även om dessa filmer hade varit skapliga kan jag inte kasta av mig känslan av de inte behövdes. Den här historien är inte tillräckligt intressant.

Nåväl. Under åren som filmerna kom ut var jag arg, sur och besviken. Nu ser jag mer lätt på filmerna. De är här och det finns inget jag kan göra åt saken. Det har gått så långt att jag till och med lärt mig acceptera deras plats i filmhistorien. För om inget annat så är förspelstrilogin en “textbook defenition” på hur man INTE ska göra en film.

Och just ja, en sista grej. Svärdfäktningen mellan Obi-Wan och Anakin Skywalker: Sämsta scenen någonsin! Den håller på ungefär 10 minuter för länge och tappar all sin gunst eftersom man blir helt slut och uttråkad. Det är synd för scenen efter då Obi-Wan till slut klår Anakin är faktiskt rätt så stark. Hade man klippt bort 90 procent av den fäktningen hade det istället blivit en av de mest minnesvärda scenerna i hela filmen och förspelstrilogin. Nu blev det inte så.

sw ep 2

Klonerna Anfaller (2002)

Vi fortsätter mitt Star Wars-maraton med Attack of the Clones.

Gudars skymning! Jag trodde inte det var möjligt att göra det värre än Det Mörka Hotet. Men när det kommer till besvikelser så verkar George Lucas brunn vara bottenlös. Klonerna Anfaller är den sämsta i både förspelstrilogin och således också i hela filmsagan. Då inkluderar jag även “The Clone Wars”-filmen från 2008 i smeten. Ja, så dålig är den.

Hela produktionen känns betydligt billigare än föregående film. Effekter, kulisser och sättet man valt att skildra handlingen känns mer som en tv-film producerad i rask takt än en episk rymdsaga med miljardbudget. Handlingen är om möjligt ännu rörigare här än sin föregångare. Ett mordmysterium som jag inte alls begriper mig på, en massa karaktärer som namedroppas utan någon form av bakgrundshistoria och ett brödraskap mellan Obi-Wan och Anakin som helt och hållet skildras genom återberättning av herrarnas tidigare äventyr. Äventyr jag hellre velat titta på än Klonerna Anfaller.

Anakin Skywalker är ett svin från ruta ett. Han är barnslig, gnällig, arrogant, otrevlig och egocentrisk. Det får mig mest att undra vad sjutton som hände mellan episod 1 och 2 och varför vi inte fått tagit del utav den filmen istället. Jag menar hela grundkonceptet handlade om den goda och listiga jedikrigarens fall till ondska. Då är det ju en bra idé att inte börja filmen med att han redan mer eller mindre är ett satans svin. Och för att återkoppla till min Episod 1 text fungerar det inte att Anakin var rar och go i första filmen då han endast var nio år gammal.

Så förutom Anakin så har vi  Obi-Wan Kenobi. Han får lite mer utrymme i den här filmen men saknar personlighet. Han bryter dessutom konstant karaktär genom hela filmen. Han skiftar mellan att vara en vis guru till en hetlevrad våghals. Mot slutet av filmen får han dessutom ett sånt raseriutbrott på Anakin att jag börjar misstänka att Obi-Wan bara ljög för Luke i Stjärnornas Krig om att han och Anakin var goda vänner för att undvika dålig stämning.

Kärlekshistorien är den lika larvig och klichéartad. Dialogen påminner om Shakespear och kemin mellan Hayden Christensen och Natalie Portman är lika stark som lättöl.

Jag vill dock inflika med att jag inte tycker någon utav skådespelarna i filmen är direkt kassa annars. Hayden är såklart det mest osäkra kortet, men även han har gjort några bra filmer före och efter Klonerna Anfaller. Ewan McGregor är minst lika stel och onyanserad. Natalie Portman är nästan värst i den här filmen och det säger en del med tanke på hur sjukt galet megaultra bra hon är i allt annat hon gjort i sin karriär. Återigen vågar jag påstå att problemet ligger i George Lucas och sättet han väljer att regissera dessa filmer: Snabbt, smärtfritt och med så få omtagningar som möjligt så man kan börja pilla med effekterna i efterhand sen…

Nej en riktigt kalkon till film är Klonerna Anfaller. Jag minns hur besviken jag vart där jag satt i biosalongen 2002. Jag VILLE verkligen älska den här filmen, speciellt eftersom kritikerkåren var enade om att “kraften var tillbaka” och att allt numera var rätt i Star Wars universumet igen. Tyvärr föll produktionen platt då och är fortfarande riktigt dålig idag.

sw ep 1

Det Mörka Hotet (1999)

Snart är det dags för the Force Awakens på bio. Peppen är enorm. Total. Låt superlativen hagla. En sån pepp för en Star Wars-film trodde jag aldrig jag skulle få uppleva igen. En av mina favoritbloggare Fiffi har borta på hennes filmtajms-blogg börjat recensera Star Wars-filmerna som en liten nedräkning till biopremiären i December. Jag tänkte jag skulle göra detsamma. Och jag väljer också att skriva om filmerna i kronologisk ordning till när handlingen utspelar sig. Så först ut blir det “Det Mörka Hotet”.

Näst intill jämt när jag hamnar i en diskussion om Lucas prequel-trilogi (Ett ord jag avskyr förövrigt och kommer hädanefter kalla filmerna förspelstrilogin) är det oftast Det Mörka Hotet som fått mest skit. Något jag kan tycka är lite orättvist. Visserligen var, är och förblir Det Mörka Hotet ett väldigt ogenomtänkt rymdpekoral där det dras hejvilt i alla genrer, men att den skulle vara betydligt sämre än sina uppföljare är helt enkelt inte en rättvis bedömning. Om något så är Det Mörka Hotet tyvärr bäst utav förspelstrilogin.

När alla filmerna (i förspelstrilogin återigen) ligger på ungefär samma klass handlingsmässigt (Skit) blir det allt runtomkring jag får värdesätta istället.

Det jag kan uppskatta rent generellt är ändå att skaparglädjen någonstans finns genomsyrat i filmen. Det är tanke och kärlek bakom mycket av rekvisitan och detaljerna i alla fantasy-manicker. Väldigt många scener är inspelad “på plats” och inte bara framför en grön vägg med spännande effekter tillagda efterhand. Vilket såklart påverkar skådespelarnas prestation från att vara värdelöst (Ep 2-3) till bara bedrövligt.

Star Wars-universumet expanderas. Nya raser introduceras. Vi får se Coruscant, det är en rätt häftig plats. Naboo är rätt fint det med även om det vore mer logiskt att sätta Drottning Amidala på Alderaan (då hennes dotter är en prinsessa på Alderaan i den fjärde filmen, av numera en outgrundling anledning). Jedi ordern visar en mer obegriplig sida i Det Mörka Hotet än vad vi fått intrycket av från originaltrilogin. De är duktiga på att sätta krokben på sig själva genom profetior och tvivelaktiga ordningsregler. Ja de är generellt rätt så dum i huvudet genom hela filmen.

Anakin Skywalker biten är okej. Problemet är att han är för ung. Det är inte jätteovanligt med blåögda barn i 9 års åldern med en naiv och godhjärtad syn på livet. Därför är det inte en jättekontrast att samma person tjugo år senare kommer vara en rätt dum snubbe eftersom så mycket kan hända på dessa tjugo år. Vid det här stadiet kan det helt enkelt räckt med att han växt upp till ett riktigt svin… Vilket i senare filmer visar sig vara sant. Hade Anakin varit 25 år gammal och lika genomgod hade det varit en betydligt intressantare resa ner i fördärvet än vad vi fick se.

Liam Neeson är också bra. Så bra som man kan vara med ett manus skrivet på en kvart. Podrace-scenen älskar jag fortfarande. Och ljudläggningen måste också få en liten klapp på axeln. Ben Burt vet han sysslar med.

Annars saknar filmen egenligen allt. Den existerar endast för det är Star Wars. Jag saknar huvudrollsinnehavare, en vettig historia. Hela filmen känns som ett onödigt långt förspel till ett klimax vi alla redan vet slutet på.